Det var väl inte så oväntat med en förkylning nu. Jag sliter ut mig fysiskt på jobbet
och stressar om dagarna. Jag sliter ut min hjärna bara för att jag är en djup förvirrad
tjej som ska analysera allt som händer i mitt liv. Jag är inte ett dugg förvånad. Noll.
Jag är inte mig själv, just för att jag inte vet vem jag är. Jag känner mig som en nybliven
tonåring som har hundra tusen hormoner hoppandes i kroppen och söker en identitet.
Jag är så orolig för saker. Idag har jag desperatringt mina vänner, bara för att prata. Men alla
är upptagna. Jag utstrålar ett lugn som inte finns. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet vad jag b o r d e
göra - ta en dag i taget, andas ut.        eller hur...
Förvirrad är nog mitt förnamn just nu, orolig är mitt efternamn.
Jag skulle kunna sitta här och skriva om allmänt strunt hur länge som helst nu känner jag,
för jag vet inte annars var jag ska göra av allting. Vem förstår mig?


När Du är tunn som luft
Så är Du nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är Jag nästan perfekt
kom gör mig lugn Jag klär i din andedräkt

Om Jag förlorar dig
Så förlorar Jag synen
Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har

N o l l




De hårda orden är enkla ord.

/ A.