Fan, ibland blir jag så ledsen på mig själv. Jag går runt i min
värld, upptagen av jobb, killproblem, vänner och reseplanerande.
Upptagen med mina tankar och problem helt enkelt. Men det jag
blir så ledsen över är när jag vaknar upp ur mitt ego-tänkande och
verkligheten slår mig i ansiktet. Jag har en familj. En familj som
man kommer hem till, hälsar trött på, byter ett par ord med. Äter
middag ihop med, någon eller några enstaka gånger i veckan.
Och så får man höra om deras problem eller se dom vara ledsna.
Och då mår jag så sjukt dåligt över att jag går i min jävla ego-värld
där jag sköter mitt och tänker på mina problem. Det är så lätt att
glömma att mamma också går till jobbet varje dag och får stå ut
med motgångar och problem, att pappa kämpar på med ett eget
företag och faktiskt går omkring med en sjukdom. Min lillasyster
har tusentals tankar som snurrar i hennes huvud 24/7 och min
lillebror är en tonåring som har hormoner hoppandes i kroppen.
Och det här väljer jag oftast att slå bort. jag slår bort det för att jag
inte orkar se det, och jag orkar inte ha dåligt samvete för att jag
inte visar mer uppskattning för dom jag älskar.

Nu känner jag mig som en rutten människa.

.